Det gör ont

Det gör ont att vara så här utpekat ond, utan att få någon möjlighet att få förklara, försvara sig eller bemöta. Jag föredrar vrål och förolämpningar alla dagar framför tigande. Det är som mobbning. De iskalla blickarna, tystnaden och den bortvända ryggen sårar mig så många gånger mer än direkt angrepp. Det kan man åtminstone begripa sig på. Till skillnad från den här terrorn där man tydligen själv ska veta vad man gjort fast man inte har en aning.  

Mitt barn hatar mig nu officiellt

Min fjortonåriga dotter har nu officiellt i sociala medier gått ut och deklarerat sitt hat mot mig. För mig, som hatar/hatat min egen far under ett antal år känns det extra svårt. Jag vet ju att ingenting som jag gör kommer att spela någon roll och att det som är förstört redan är förstört och att det inte kommer att gå att reparera. Det konstigaste är att jag inte riktigt förstår vad det är jag har gjort. Hon vill nämligen inte säga mer än att jag inte fattar någonting.

Det är inte så mycket det att jag tycker synd om mig själv, det gör jag naturligtvis också emellanåt, utan mer att jag tycker synd om henne och funderar på vad som är det mest föräldramässiga att göra. Om hon inte vill bo hos mig, ska jag då tvinga henne att göra det? Skulle det vara bättre för henne att få växa upp med någon som hon inte hatar?

Jag känner också att det kommer att bli så otroligt svårt att se henne göra det, som jag ville att vi skulle göra tillsammans, till exempel lägga ut bilder på henne och hennes häst, tillsammans med andra vuxna som hon respekterar. Och ändå är det jag som betalar för hästen. Ha ha ha, det väcker hämndkänslor hos mig som jag har svårt att hantera.